lika barn leka bra

shih tzu

-


Jag vill inte vara ensam.

you wore the crown, i played the clown

Jag vill skriva så mycket, men orden i mitt huvud bildar inga meningar. Allt är bara en enda svart sörja.

Det enda jag har gjort de senaste fem dygnen är att gråta, och nu vet jag inte längre varför jag gråter. På ett sätt känner jag mig tom men samtidigt känner jag så jävla mycket känslor som jag inte vet hur jag ska hantera. Ångesten är värst för den släpper aldrig. Jag blir inte av med den hur jag än gör vilket har gjort att jag börjat snegla mot rakhyvlarna igen. Än har jag inte gjort någonting men det finns stunder då jag så gärna skulle gå tillbaka.

Saknar henne.

 

älskade, älskade hundar

12.12.17

Jag är trött. Så fruktansvärt jävla trött på denna ångest, den som aldrig riktigt släpper utan sitter och skaver i kroppen dygnet runt. Aldrig är jag fri. Snön yr omkring utanför fönstret och täcker den redan frusna marken. Det gick fort från höst till vinter i år, och jag hoppas att vintern blir kort. 

Jag stressar omkring, pluggar på det ena och skriver en uppsats om det andra. Det känns inte som att det någonsin blir klart, för det finns alltid någonting som jag borde göra, som jag måste göra. Idag skrevs två prov och nästa vecka ska ett till skrivas. Och innan lovet kommer måste jag ha lämnat in två uppgifter, som jag inte är klar med än. Den här ångesten gör ingenting lättare för jag blir alltid hemma minst en dag i veckan och det känns så himla värdelöst. Jag känner mig så himla värdelös. Jag är förvånad över att jag bara fått F-varning i ett ämne, så det är ju alltid någonting åtminstone, men det hade varit lättare om det bara hade funkat från början.

En termin kvar av tvåan och jag har aldrig aldrig aldrig varit såhär skoltrött. Såhär omotiverad. Helst av allt skulle jag skita i allt, flytta ihop med Linnea någonstans långt bort och gosa med hundarna. Men jag måste hålla ut i ett och ett halvt år till, på något jävla vis.

Jag har väntat på en ny läkartid sedan i september. Under förra veckan hörde en kvinna från mottagningen av sig, för att min mentor i skolan hade bett kuratorn ringa och tjata. Jag har fått en tid den 18, på måndag. Jag vet inte ens vad jag ska säga, förutom att allt är skit och jag orkar inte mer.

we look so good together

Idag för tre år sedan så blev hon min och jag blev hennes. Hon är mitt allt, min trygghet, mitt hjärtas låga.

i'm going to hell, but i do it well

I lördags, den 25, slog mitt pophjärta hårdare än på väldigt, väldigt länge. De senaste veckorna har jag mått sjukt dåligt och i fredags tänkte jag skita i konserten och sälja biljetten men jag visste att då skulle jag ångra mig så jävla mycket. Jag tog mig iväg på lördagen och den totala lyckan när Henrik Berggren steg ut på scenen går knappt att beskriva. Jag skrek och sjöng och grät och just då var allting så himla fint. Jag drömde om att se Broder Daniel i flera år, men Henrik är nog så nära en kan komma BD idag. Han körde många gamla låtar från Broder Danieltiden och det var fantastiskt, samtidigt som det gjorde ont i hjärtat av alla minnen. Min hjälte.

hösten är inte vacker

Det är höst och skolan har börjat och jag känner det i hela kroppen. Ångest ångest ångest som varje jävla höst. Jag önskar så att jag slapp den här känslan av hopplöshet och självhat men jag kommer inte undan. Jag försöker fly men jag lyckas aldrig, känslorna kommer ifatt mig alldeles för fort.
Jag går upp tidigt på morgonen, sminkar mig i ett försök att dölja ångesten för omvärlden men jag vet inte om jag lyckas. Det känns som att den lyser igenom foundationen och eyelinern.

Skolan är hemsk och jag känner mig ensammast i världen så fort jag kliver in innanför dörrarna till entrén. Jag äter lunch ensam och har podcasts som sällskap. Jag är rädd att jag ska misslyckas, att jag inte kommer kunna hålla samma tempo som resten av klassen nu när hösten är här och depressionen smyger sig över mig.

tankar överallt


Det finns inte mycket som är lika jobbigt som att börja med en ny medicin. Jag har konstant ångest och självdestruktiva tankar tränger sig på. 
Jag gick upp så mycket i vikt utav den förra medicinen, och jag hoppas hoppas hoppas jag kan gå ner de kilona. Jag hatar vikt och kroppsångest, trodde att jag hade kommit över det helt men det har jag inte egentligen, jag bara låtsas.

Jag är ledsen.

ikväll vill mitt hjärta inte slå



De senaste veckorna har varit upp och ner, som alltid. Jag har träffat J några gånger, vilket jag inte trodde jag skulle göra igen. Det var fint.
Jag kan inte somna längre, ligger vaken till tidig morgon utan att kunna sova. Ångesten är hemsk och hela kroppen gör ont. Jag är livrädd för att det här kommer utveckla sig till en ny depression.

9 juni 2017

Det var ett tag sedan sist, som vanligt. Jag har blivit dålig på att skriva här. Alla mina gamla klasskompisar har nu tagit studenten och jag har gått ut ettan, efter mycket ångest och tårar och ännu mer ångest. Jag har praktiserat på ett hundtrim, fått ett intyg på en pälsvårdsutbildning som jag och resten av klassen gått, fått körkortstillstånd på terränghjuling, haft lektioner i allt från agility, avel, avlivning till etologi och lagstiftning i sällskapsdjurskursen. Det går framåt och jag kanske klarar mig, kanske kan jag ta studenten jag också om två år. Mitt mående går upp och ner hela tiden. Jag har ångest över allt, mer eller mindre. Och jag har äntligen fått en ångestdämpande medicin utskrivet efter år av tjat efter någonting som inte är theralen, atarax eller lergigan. Jag hoppas att den kanske fungerar lite lite bättre än de jag nyss nämnde. Vi får se. Jag har börjat på internetbaserad KBT men jag klarar inte av att göra uppgifterna, har så svårt att få saker gjorda.
Maggie växer och växer och hon är snart 1 år och 1 månad gammal. Älskade lillskiten blir stor och det gör lite ont i hjärtat. Saknar valptiden när hon låg ovanför mig på min kudde och sov varje natt. Längtar så mycket tills vi får valpar efter henne, även fast det är över ett år kvar tills den tiden kommer. Det värsta är väl att sälja valparna sen kan jag tänka mig. Hur fan klarar alla uppfödare det?Min läkare sa häromdagen att jag visar tendenser för borderline.

i skogen

ett tag sedan sist

Jag går i skolan, jag röker, jag gråter. På helgerna gosar jag med hundarna och pussar på Linnea. Jag försöker, jag gör verkligen det.
Ibland går vi på utställningar.

vaggvisa för flyktbenägna

Idag blev jag 18 år. Får köpa cigg, gå ut på krogen och rösta. Konstigt i och med att jag inte skulle bli äldre än 15, men hjärtat har fortsatt att slå och bröstkorgen rör sig fortfarande under klänningen. 

Och om två veckor ser jag Kent.

you're the only mystery worth solving


Hösten är kall och grå och jag är tom.

svart som silver

Jag har ett rum som behöver städas, helst igår. Hela garderoben ligger på golvet och jag har inga rena underkläder längre.
Jag har en inlämning i engelska som skulle in förra veckan, måste bli klar idag.
Jag har ord i engelska jag måste kunna tills på torsdag.
Jag har ett prov i djurskydd på fredag som jag måste plugga till.

Hur hinner man allting? Jag HINNER INTE ANDAS. Jag har tur om jag ens hinner duscha. Dricker energidricka efter energidricka för att hålla mig vaken. Hur bra är det i längden? Just nu bryr jag mig inte. Jag måste klara skolan. Jag kan inte misslyckas igen.

det var aldrig meningen att förstöra

Hon skriker att hon inte orkar mer. Jag är i vägen, jag stör. Hon vill inte se mig och jag vill bara vara dum. Vara självdestruktiv. Triggar mig själv genom att tänka och föreställa. Ser bilder i huvudet när jag blundar.
Hjärtat rusar och ögonen fylls med tårar. Jag vill inte vara i vägen för någon. Jag vill inte. Jag önskar att jag fick försvinna, eller åtminstone flytta härifrån. Skiter i vart fan jag bor, vart som helst utom här. Då slipper hon mig. Jag som ändå bara är fel.
Jag tror hon skäms över mig, över att jag blev som jag blev. Ett jävla misslyckande.

Förlåt mamma.

28 augusti 16

Det är höst i luften och dagarna blir kallare och gråare. Jag känner hur jag sjunker. Ångesten knackar på och jag sitter och gråter.
Som varje höst förut.
Jag vill inte känna såhär, vad som helst utom det här. Jag kan inte skriva längre, får inte fram någonting värt att läsa. Paniken sprider sig i kroppen och syret i mitt rum tar slut, det går inte att andas här. Det har gått 327 dagar sedan jag skar mig sist och nu saknar jag metallen mot min hud. Jag saknar det. Hjälp.

Jag har börjat gymnasiet, djurvård. Jag har gått i åtta dagar och stressen är påtaglig. Har lämnat in tre uppsatser, två läxor och har två prov jag måste plugga till.
Jag vet inte hur man pluggar, jag vet inte hur man gör. Jag kan inte längre.

2 augusti 16


Vi har fullt upp med den här lilla hemma. Hon springer omkring och leker, skuttar och biter en i tårna. 

miss maggie may


Den 18 juli flyger jag och Linnea till Luleå för att hämta hem vår fina Maggie. Jag är helt förälskad, längtar så mycket.

visst känns det fint nu, hurricane?

På fredagen, den tredje, satte jag och Linnea oss på tåget mot Göteborg med andan i halsen och stressen i nacken. På natten hade jag drömt att jag glömt konsertbiljetterna hemma. Var tvungen att titta en extra gång om de faktiskt låg i väskan. För på söndagen, den femte såg jag min hjälte igen, på Ullevi tillsammans med mitt livs kärlek och två nära vänner.Det var det finaste i mitt liv. Jag var på samma arena som över 70 144 människor utan att få panik. Jag mår så mycket bättre nu.  Håkan kommer aldrig att få veta att han räddade mitt liv i höstas, men det är vad han gör. Om och om igen. Hade det inte varit för den här konserten så hade jag nog inte levt idag. Och där i söndags så var jag så fylld av lycka och kärlek och värme. Allting var så vackert, jag grät i Linneas famn och kysste hennes läppar om vartannat. Jag skrek mig hes och dansade trots värkande fötter och yrsel. 
Vi hade det så himla fint i Göteborg. Tack Håkan, tack Kelly, tack Valentina och tack Linnea för ett par underbara dagar.
(Vi kanske ses, det finns en chans, på en spårvagn nånstans.)

din tid kommer

Överlag mår jag bra. Kanske bättre än någonsin, men ändå är det någonting som skaver. Någonting under huden som kliar och gör ont.
Jag har velat skriva så länge nu, men så fort jag sätter mig så finns det inga ord, det är som att det blir kortslutning från huvudet till fingrarna så därför är det mest tyst här. Men jag ser att folk kollar in ibland ändå, och det gör mig varm i hjärtat.
Jag träffar min psykolog med mer och mer tids mellanrum, ska inte dit förrän om en månad nästa gång. Jag har nog inte gått såpass länge utan någon form av kontakt på psyk sen 2012.

Och jag är över ett halvår självskadefri men ibland saknar jag misären och den falska tryggheten.

låt mig skrika färdigt tills bröstkorgen blir tom

Ska se Kent i Gävle. Vi fick inga biljetter till sista konserten, men vi går på sista turnén åtminstone. Det pirrade i magen på mig när jag sa till Linnea över telefon att "vi har biljetter.. Vi ska se Kent!". Vi var båda två på Kentfest men vi kände inte varandra då. Hon stod mer åt höger sida om scenen och jag på vänster och jag hade ingen aning om att hon fanns.
Men nu ska vi se Kent tillsammans och jag ser fram emot det så mycket, samtidigt som det tar emot en del för jag vet att sen kommer jag inte se dem igen, någonsin. Det gör ont i kevlarsjälen.

Jag hoppas att det här året blir bra. Jag hoppas verkligen det, att jag slipper djupa depressioner och att jag inte faller tillbaka i självskadandet eller andra gamla beteenden. För vi ska ju leva, leva livet. (Men älskling, vi ska alla en gång dö)

med dig är jag lyckig


Vid min sida går mitt livs kärlek hand i hand. Hon är allt. Och jag är så himla lycklig med henne. 

då som nu för alltid


Inatt gick många hjärtan i kras. Inklusive mitt. Älskade jävla band, tack. För all fantastisk musik och underbara konserter.
Vi ses i publikhavet en sista gång.